26. BULLSTRIDEN

26. BULLSTRIDEN
av Jan Ivarson, 2013-08-29

Klicka på spelarpilen för att lyssna på krönikan.
Krönikan finns med bland redaktionens favoriter.

Landets befolkning blev allt äldre och många i arbetsför ålder arbetade inte. Det och mycket annat, som en dyr energipolitik, fientlighet mot företagande och privat ägande, gjorde att bottnarna i det allmännas kassakistor nästan alltid var synliga. Besparingar måste därför göras på de flesta områden och äldrevården var inget undantag. På några äldreboenden infördes därför bullstopp. Det innebar att inga bullar mera serverades till de gamlas kaffe. Efterhand infördes bullstopp på alla samhällsägda äldreboenden.

En del av de gamla var så lyckligt lottade att de hade barn och barnbarn som brydde sig om dem, även om det blev mindre vanligt. När anhöriga kom på besök, hände det att de hade bullar med sig. Men flertalet gamla fick inga besök, så de fick dricka sitt kaffe utan bulle. Ibland kunde de bjudas en bulle av någon som hade en över, men oftast blev de utan. Bland personalen kände många medlidanden med de bullösa och olust över att inte kunna göra något.
En dag kom en av de gamlas barn på, att här fanns plats för innovationer. Han lät tillverka bullautomater som han gratis ställde ut på några äldreboende. De gamla som inte hade fastighetsskatt och därför hade råd, kunde nu köpa färska bullar. De kunde välja mellan släta bullar, bullar med pärlsocker eller med gul kräm – mormors hosta.

Men ack, säg den glädje som varar. Bullautomaterna blev snart en nagel i ögat på politikerna som tidigare dragit in de kommunala bullarna. Flera politiker ansåg det oanständigt att privata intressen tjänade pengar på de gamlas vård och i synnerhet om det skedde i samhällsägda äldreboenden. Många argument framfördes mot detta mångleri och kloka synpunkter på bullätande kom i dagen, som man förut inte tänkt på, när kommunerna hade råd med bullar.
– De gamlas hälsa kunde vara i fara om de utan tillsyn mumsade bullar. De kunde ju sätta i halsen.
– Det är stötande om några gamla har råd med dyra bullar och andra bara de billigaste. Därför borde det bara finnas en sort, tyckte någon med hjärtat på rätt ställe – förmodligen till vänster.
– Många äldre klarade inte att gå till bullautomaten. Några av dem bad därför om hjälp. Det medförde ökad arbetsbelastning för personalen, och på den punkten var både arbetsgivare och facket överens.
– Promenader till bullautomater medför ökad risk för fallolyckor, framhölls det. I ett TV-inslag upplystes det om, att fallolyckor var väldigt vanliga bland äldre och att de årligen kostade samhället många miljoner kronor, för att inte tala om allt lidande.
– Bullautomaternas hygien ifrågasattes. Bullarna påstods innehålla ett misstänkt tillsatsämne för att de skulle hålla sig mjuka. Smulor från bullarna och särskilt pärlsocker, föll ner på golvet under maskinen. På ett hem hade detta medfört att myror kommit in och nu befarade man att även få in råttor.
– Automaterna var inte helt tysta. Nattliga bullköp kunde störa sömnen för de närboende. Tillverkaren lovade att nya apparater skulle bli tystare men det ansågs ändå inte hjälpa. Det hände nämligen att de gamla dröjde sig kvar vid automatplatsen och samtalade. En del av dem hade nedsatt hörsel och talade därför högt. Högljutt samtal kvällstid ansågs utgöra en sanitär olägenhet som hotade ett tryggt boende.

Förslag framfördes att man skulle omplacera de boende, så att de med nedsatt hörsel, fick bo närmast automatplatsen. Förslaget stötte på stort motstånd och blev omöjligt att genomföra. De som bodde i rummen närmast automaten, ansåg att de hade bästa utsikten och ville absolut inte flytta.
– Ingen skall behöva byta rum mot sin vilja, förklarade en omvårdnadschef på kommunens hemsida. Det budskapet lugnade opinionen men inte de gamla som avsågs flytta, för de hade ingen dator.

Nu spred sig kännedomen om bullautomaterna även till den växande gruppen yngre förtidspensionerade. Särskilda boenden, s.k. Ungbo, hade inrättats för dem, för att de yngres sociala behov bättre kunde tillgodoses. Ungbo hade införts efter en lång politisk strid som hade delat de flesta partier. Några ansåg att det var nyttigt att gamla och unga bodde tillsamman, medan andra menade att de unga förtidspensionerade skulle bo i särskilda inrättningar, avpassade för deras särskilda behov.

De unga förtidspensionerade led ofta av tinnitus, hade musarm, led av trafik- och idrottsskador, besvärande nätverk eller var helt utbrända. Nya hem hade därför byggts för denna grupp. De boende hade tillgång till internet, aerobicslokal och specialdesignade kläder. De som önskade, kunde få en nattmössa med bakåtvänd skärm för sitt nattliga behov. När de unga hörde talas om de gamlas bullautomater, krävde de automater med varor för sina behov.
– Vi vill ha Foodstations med Coke och fastfood, hördes ropen.

Redan hade en entreprenörskedja uppstått, Callfood. Den levererade mat efter SMS-beställning och kostnaden drogs direkt från kundens konto. Menyn var mycket omtyckt, men medförde att personalen inte visste från dag till dag, hur mycket som skulle levereras av den Samhall-beredda cook-and-chill-maten. Callfoods erbjudande om rabatt vid storköp och en mobiltelefon med pott för 100 SMS, sågs av många som förrädiskt och smaklöst.
Callfoods mat ansågs däremot inte smaklös av kunderna. De erbjöds välja mellan flera olika sorters pizzor och rätter med lättuggad mat. Det senare var viktigt, för många yngre hade svårt att tugga, då de tidigare i livet inte haft råd att gå till tandläkaren. Särskilt omtyckt var MacSoft, en pappbricka med passerad hamburgare och pomesfrittmos. De som ville kunde beställa internet-importerad dryck t ex Stongdrink Lime, slödricka med limevodka.

Design och tillverkning av personalens och de boendes kläder skedde i AMS regi av designers i sista årskursen för vidareutbildning i yrkesmässig klädsel.
Omsorgspersonalen fick tvåfärgade uniformskläder efter förebild från industrin. Jacka och byxor i moderiktigt grått med ljusa inslag på armar och byxben. Elaka tungor sa att de som bar kläderna påminde om grävlingar och man kunde höra folk säga:
– Nu klarar sig mamma inte längre hemma. Vi måste försöka få in henne på grytet.

Medan politikerna käbblade om det lämpliga eller olämpliga med bullautomater, utvidgade bullfabriken med hjälp av lokaliseringsbidrag och anställde 30 nya medarbetare i Glesvattnets kommun. Det socialistiska kommunalrådet var positiv men betraktades av sina partikamrater i Storstaden som en avfälling. Så småningom lämnade han själv partiets högsta råd.
Färska bullar var inte bara självklara på äldreboenden, utan efterfrågades nu på många arbetsplatser. Ja bullautomaterna nästlade till och med in sig på kommunkontoren och då var det politiskt omöjligt att förbjuda dem hos de gamla.

Den oönskade privata bullförsäljningen som startat hos de gamla, fick plötsligt en politiskt godtagbar lösning. I AMS verkstäder var behovet alltid stort av tillverkningsobjekt, för att man skulle kunna hålla alla arbetslösa sysselsatta och i framsynt utbildning till yrken som ännu inte fanns. En sådan verksamhet krävde förstås mycket pengar men det var inget problem. Indragna lotsutkikar, skogvaktare, officerare och undersköterskor friställde miljarder kronor, som kunde nyttjas för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Med sådana pengar tog man fram en samhällsnyttig kopia av den privata bullautomaten. De flesta förstod att den nya maskinen var samhällsnyttig, för den kostade bara en tredjedel mot den privata.

Det privata bullmaskinföretaget såldes nu till ett utländskt företag.
– Se där hur intressant vårt land är för utländska investeringar, framhöll statsministern i en TV-utfrågning.

Den privata och den samhällsägda tillverkningen av bullmaskiner pågick sida vid sida under något år. En del tyckte att bullarna smakade bäst som kom från de privata maskinerna och ville därför inte att maskinerna skulle bytas ut på arbetsplatsen.
Senare flyttades den privatägda fabriken till utlandet. Några syrliga kommentarer hördes i massmedia från oppositionen. Regeringens företrädare svarade att det visat, att bara den offentligt ägda produktionen hade klarat konkurrensen.

Politikerna berömde sig nu för att de tagit ansvar för de gamla, som annars åter hade blivit utan bullar, när det privata kapitalet än en gång svikit. Dessutom påpekade de, får vi inte glömma de trygga arbetsplatser som skapats med den samhällsägda tillverkningen.
En tid efter det de privata bullautomaterna upphört, begränsades utbudet av bullar i samhällsautomaterna. Pärlsockret slopades, då det som sagts kunde förorsaka hygieniska problem och till sist fanns bara två släta bullalternativ att välja mellan, stor och liten.

Intresset för bullköp på privata arbetsplatser och kommunkontoren avtog och automaterna flyttades till skymda platser, som skrubbar och förråd. Efter en tid lades i tysthet tillverkning av bullautomaterna ner och den samhällsägda fabriken fick omställningsbidrag.
Bullautomaterna förpassades till återvinningen, nu saknade av få med arbete. De hade redan funnit andra köpställen för sitt kaffebröd.

Bara de gamla saknade bullapparaterna och pratstunderna vid bullköpen, men de kunde inte göra sin stämma hörd.
Ordningen hade återställts.

Jan Ivarson

PS. OBS! Gillar du denna eller andra artiklar här på Honesty4u, så skicka gärna länkar till alla du känner samt ut på sociala medier.
Glöm inte att även kommentera krönikan nedan. Det är alltid trevligt med lite feedback. DS.