46. DÅLIG UPPFOSTRAN GER ETT DÅLIGT PSYKE

46. DÅLIG UPPFOSTRAN GER ETT DÅLIGT PSYKE
av Arne Holmström, 2013-10-12.

Alla känner vi mer än väl hur vi mår psykiskt. En del kan analysera sig själva och vidtar åtgärder för att må bättre. Andra har ibland sina intränade mått och steg för att alltid må psykiskt bra.

Vad gör denna skillnad? I ens omgivning så finns det glada och till synes välmående människor och utan resonemang så kan man ibland känna en viss avundsjuka, varför får inte jag må lika bra?

Först vill jag nog peka på vilka föräldrar vi har, eller hade, och vad vi direkt har fått i arv. Sedan kan vi titta på vår egen uppfostran, en rolig fråga men som ändå är relevant att ställa!

”På vilket sätt motarbetade du dina föräldrars försök att uppfostra dig?”

Jag har svaret generellt sett, vi var inte så värst medvetna om vad våra föräldrar sysslade med, förrän långt senare i livet, då det var för sent att komma med en aha upplevelse för att kunna förbättra sin status.

Fasen också, tänk om jag hade lyssnat på mina föräldrar och insett att de hade rätt i mångt och mycket? Den tanken har nog alla umgåtts med!

Men vi kan stanna här en stund, om hur våra föräldrar var som uppfostrare? Man ska ha det klart för sig, att vi ännu inte har infört några föräldra-skolor märkligt nog, vilket borde vara mer än välkommet?

Det närmaste vi kan komma, är att vi apar efter hur våra föräldrar bar sig åt med oss själva, men enligt mitt förmenande så är det givetvis inte så lyckat alla gånger, nästan olyckligt på många händer?

Hur många har inte blivit irriterade på sina föräldrar, som inte vill acceptera vad man själv tycker och tänker i alla lägen? Föräldrar är alltså oftast opedagogiska av sig, även om det finns massor med undantag. Även undantag i negativ mening, vilket kan förstöra barnets självkänsla!

Om det nästan handlar om ”militär disciplin” i hemmet så är det verkligen illa ställt. Kanske är detta orsaken till många människors dåliga självförtroende, som föräldrarna har tagit ifrån dem eller kanske aldrig har uppmuntrat.

Det finns en fråga om att själv uppfostra sig när föräldrarna har gjort sitt. Hur många blir aldrig vuxna mer än biologiskt sett, för att deras uppfostran slutade i övre tonåren?

Man tänker på en massa myndighetspersoner i alla led och ser hur illa ställt det är. Många har befogenheter som de inte är ”vuxna” för!
Våra folkvalda politiker är de vuxna sin ställning? Skulle inte tro det, därför möts de också av politikerförakt med all rätt! När de beter sig dumt och barnsligt åt, så ska de också upplysas om detta, vilket ibland görs med all tydlighet.

Tänk efter vad allt beror på! Dålig uppfostran, och inte minst för att de aldrig har skaffat sig ett gott föredöme att försöka efterlikna.

Här kommer man osökt in på religiösa människor. Varför är det så många av dem som valt att leva ett liv bortom verkligheten, där myter och skrönor styr deras liv?

Jag tror att just de religiösa nästan ständigt frågar sig, ”vem är jag”, och då ser de Jesus framför sig i fantasin och tycker, tänk om jag var som han?

Grubblerier löser inte några existentiella frågor som bekant, det är snarast ett bra sätt att gå in i en djup depression! Och som oftast nämns, varför mår människor så bra, utan att ty sig till religionen?

Att leva ett bra sunt liv både fysiskt och psykiskt, utan åthävor åt det ouppnåeliga, är att ha en god självkännedom, att veta om sin kapacitet, som man givetvis ska bättra på genom att man förkovrar sig genom att lära sig att förstå!

Det är inte någon som kan tänka åt en i alla lägen, det är ens egen livskvalitet som skapas med tiden som styr våra val, antingen till det bättre, eller till det sämre.

Att sticka fram hakan och påstå någonting, om att de flesta inte kan tänka självständigt, kan vara övermaga, men nu är det gjort!
De flesta går tyvärr i ledband livet igenom, i brist på självständighet och förmågan att stå på egna ben. Att just andra måste hjälpa dem med både det ena och det andra, på grund av individens bristande förmåga att inte veta hur man ska leva livet, är bara för sorgligt.

Endast självständiga människor klarar av ett bra och ett ordnat liv utan att ligga andra människor till last och detta behöver inte kosta en massa pengar, som många tycks tro. Nej, man måste lära sig att uppskatta de små tingen som gör vardagen. De vänliga orden som man får och ger, har inte någon mått illa av.

Hur ska en idealisk uppfostran se ut med tio guds budord? Det som med lite god vilja kan kallas för en parameter inom ett tänkt demokratiskt samhälle, alltså naturliga riktkäppar, vilket knappast rottingen är!

I sak, hur ska vi bete oss för att alla ska gilla och uppskatta ens person?

Kanske finns det inte någon patentlösning på detta, men det är ändå skapligt gångbart, det vi känner av själva. Att ingen behöver bli förargad över ens person räcker långt, och då har man kommit långt på livets stig.

Konklusionen blir, att all vår uppfostran är oerhört viktig, att den går rätt till, och att inte förglömma vår egen skyldighet att uppfostra oss själva, vilket är av största vikt för att bli en förstående vuxen individ!

Detta är ett dilemma i vilket samhälle som helst, att vi har en stor brist på ”vuxna” människor och därför kan vi säga , utan överdrift, att det finns ”dumma” människor runt omkring oss.

Allt detta är nedslående, och beror oftast bara på att de flesta saknar en gedigen uppfostran.

Arne Holmström