183. NYTT KLÄDMODE FÖR MAKTHAVARE
av Jan Ivarson, 2014-11-11.
Även om jag är gammal har jag visst minne i behåll, särskilt för äldre händelser. Närminnet är det sämre med men i mitt fall har det alltid varit så. När jag skall byta däck på bilen tar jag fram verktyg som domkraft, mutterdragare, förlängningskabel och mutterhylsa. Och fäljkors, för mutterdragaren orkar inte lossa bultarna. Min fru skulle aldrig orka det om hon inte hade med sig ett järnrör att förlänga korset med, men det skulle kunna misstolkas.
När jag lyft bilen saknas något. Jag hittar sällan hylsan. Den är försvunnen och i värsta fall får jag åka för att köpa en uppsättning nya hylsor som jag inte behöver, för de säljs sällan styckvis. Däremot minns jag vad jag och andra busungar gjorde som barn.
– Berätta inte det så mina barn hör det, brukar min son påminna mig. Undviker det, men sett i dagens ljus var det snälla påhitt.
Vi eldade inga bilar, kastade inte sten på utryckningsfordon och ryckte inga väskor från gamla damer. Men vi gjorde annat. Vi lade små tandkrämstuber utan lock på spårvagnsspåren. När spårvagnen kom sprutade det tandkräm tio meter och hade vi tur stod någon i vägen. Ta Vademecum stod det på de små reklamförpackningarna. Det gjorde vi för de gick bara delvis in i brevlådorna. De flesta fruar var hemma på den tiden men det hände aldrig att någon föll från balkongerna när de hängde tvätt.
En gång kom vi ungar över en tunn hudfärgad gummihandske. Vi blåste upp den till naturlig form och kletade på lite ketchup. Sedan hängde vi ut den mellan spjälorna på en källarskrubb, strax utanför husets tvättstuga. Den såg ut som död mans hand. Vilket cirkus som följde! Tvättdamen sprang skrikande som en vettvilling och ropade i trappuppgången och tryckte på alla ringklockor. Mest fler skräckslagna kvinnor kom ut. Få män var hemma för det var arbetstid men några kunde uppbringas och väckas som sov för att de jobbade skift. I pyjamas sprang några ner i källaren med ena handen på byxorna för att vrida gylfen till ena benet. Snart kom de på vad som skett. Vi ungar iakttog det hela från första parkett. En källarskrubb var tom men vi hade försett den med hänglås och limmat skruvhuvuden på gångjärnen. Ett proffsjobb. Där inne satt vi säkert och höll oss för skratt.
– Det är ungjäklarna med toppluvorna sa en man.
– Men alla har ju toppluvor, sa en uppbragt dam.
– Men här sprang ett par nyss. En hade gul luva och den andra blå, sa någon.
Sedan den da´n hade vi alltid en extra luva i fickan med annan färg.
Denna historia bör dagens makthavare och modebranschen ta till sig. Det behövs snart ett nytt mode anpassat för kappvändare. Först kommer det nya modet säljas som exklusiva varor. Senare kommer det säljas på nätet i moderiktigt utslitet tyg med amerikanska namn. Vi går mot behov av vändbara mörkblåa ulstrar för män och röda damkappor med insidor av brunt mockaskinn. Ägarna kan då snabbt anpassa sig till en ny politisk situation. Svartvitrutiga schalar kan man vid behov gömma i fickan och ersätta med tunna scarfs i modernt snitt.
Det nya modet växer snabbt fram när opinionen vänder över värdegrunden som kan visa sig inte vara huggen i sten. Nu finns tecken på förändring. Åsiktskorridoren börjar breddas och förses med mötesplatser för lågmälda samtal.
På Expressen och SvD har man haft artiklar om invandringens volym. På ledarplats. Låt vara lite trevande, men ändå. Migrationens storlek kan nu ifrågasättas av en ledarskribent utan att denne får göra avbön och framgent tömma dokumentförstörarna. Dessa kommer gå varma på tidningar och i partilokaler där man tidigare fördömt de nya insikterna som rasism.
Det är i denna klimatändring vi kan få se nytt mode växa fram för dubbelsidiga ytterkläder för alla som inte vill stå avklädda i kylan när vinden plötsligt vänder.
Jan Ivarson
Honesty for you 