81. ÅTERBETALNINGSGARANTI

81. ÅTERBETALNINGSGARANTI
av Jan Ivarson, 2014-02-05.

I dagarna har bankernas ansvar diskuterats för de penningplaceringar banker rekommenderar sina kunder att göra. Vill minnas att någon politiker lovade se över frågan men sa att den är komplicerad. Här är några förslag.

En bank som rekommenderar en kund att göra placeringar bör ikläda sig garanti med återbetalning av åtminstone en del av det belopp kunden placerat i bankens regi. Kunden vill ju ha god utdelning och förtjänar att ta viss risk, men den bör delas av banken som kräver garanterad avgift för tjänsten.

Bankernas avgifter brukar baseras på kapitalets storlek och inte på avkastningen. Det gör det riskfritt för banken och kunden underskattar lätt förvaltningskostnaden över tiden. Bankens avgift tas alltså ut oavsett avkastningens storlek till kunden, även då den är negativ.

En lösning kan vara att banken erbjuder placeringar i klasser med olika procentuell garanti för återbetalning. Banker bör därför åläggas att inordna alla placeringsalternativ i riskklasser med t. ex. 90, 80 och 70 % återbetalningsgaranti. Det skulle ge kunden rätt signaler om hur banken bedömer riskerna och på ett ansvarsfullt sätt fördela riskerna mellan banken och kunden. Garantin skulle kanske begränsas att omfatta belopp upp till ca 10 miljoner SEK per kund. Större belopp är inte att se som besparingar utan som kapitalförvaltning.

Förslaget ligger förstås inte i bankernas intresse. Skall det komma till stånd måste politiker lagstifta i frågan och det lär sannolikt inte ske. Banker är tunga lobbyorganisationer, medan små bankkunder saknar förespråkare. Politiker påverkas av bolagens lobbyarbete och frestas av legal korruption med välbetalda uppdrag.

Politikerna skulle sannolikt ställa sig på bankernas sida, som de gjort med tele- och TV-bolagen. Telebolagen har förmått regeringen att besluta om att hushållen skall svara för kostnad och det praktiska arbetet för att ersätta deras uttjänta kopparledningar, genom att förlägga nya fiberledningar över andras marker. Därefter skall ett bolag få monopol på utbudet under en kontraktstid. Regeringen har sagt att nästan hela landet skall få fiber-IT men det ser glest ut på landsbygden. Det förstärker betydelsen av uttrycket glesbygd.

På liknande sätt gick regeringen TV-bolagens intressen tillmötes och inte konsumenternas, då man tillät bolag att erbjuda paket av TV-kanaler men inte att behöva sälja enstaka program så konsumenterna kan välja vilka de vill ha.

Om man tillåter lite ironi, kan en mer bankvänlig återbetalningsgaranti utformas med erfarenhet från byggbranschens byggfelsförsäkring för småhus. Den har varit tvingande för att få bygglov och så konsumentovänlig att den nu avvecklats. Den gav sällan några utbetalningar, ens för nybyggda hus med så allvarliga fel att de inte var beboeliga. Däremot gav försäkringsbolaget med välbetald styrelse god avkastning till ägarna.

Med byggfelsförsäkringen som förebild skulle man kunna skapa en återbetalningsförsäkring för bankplaceringar. Utöver att ge sken av konsumentskydd, skulle den vitalisera politiken. Partierna skulle förmodligen bli oeniga om försäkringen borde bli tvingande likt byggfelsförsäkringen eller vara frivillig. Många kloka motioner skulle skrivas för att belysa problemetiken. Bankerna skulle gilla förslaget för de skulle förstås gemensamt äga det nya försäkringsbolaget.

En variant konsumenterna skulle föredra men knappast banker och politiker, skulle var att bankerna blev försäkringstagare. Det är ju de som skall stå för riskerna med återbetalning, om deras rekommenderade placeringar inte hållit måttet. En så radikalt utformad försäkring är vi nog inte mogna för under överskådlig tid.

Jan Ivarson