173. SVERIGES KARTA FÖRÄNDRAS
av Jan Ivarson, 2014-10-15.
Under förra århundradets mitt var geografi ett av ämnena i skolan. På den tiden var det mesta stängt på söndagar, utom kyrkorna. Både vuxna och barn klädde sig fina i mörka kläder på söndagarna och många besökte kyrkor. De frommaste damerna lämnade kyrkornas gudstjänster med näsdukar, rörda med tårar efter att ha fått del av Guds Ord. Herrarna träffades utanför kyrkan för att diskutera väder, affärer och diskret avnjuta kyrksupar.
Undervisning i geografi började med Sveriges karta. Eleverna fick lära sig att landet bestod av de tre landsdelarna Götaland, Svealand och Norrland. Senare ville en stridbar politiker från Norrlands gruvor, att landsdelarna skulle anges i omvänd ordning med Norrland först. Tre namn var inte svårt att lära. Värre blev det med alla landskap som inte fick förväxlas med de mer svårförståeliga länen vars gränser få har kännedom om än idag. Fastän län var ett nyare påfund så utgick geografiundervisningen i huvudsak från landskapen. Ännu visar vackra väderkvinnor i TV om vi kan förvänta oss sol eller regn över landskapen som inte finns.
Utöver den världsliga kunskapen fanns krav på religiös kunskap som började i geografiundervisningen. Den beskrev landets indelning i stift med biskopar och domkyrkor. Ämnet kristendomskunskap fyllde på med studier av böckerna Lilla Katekesen och Bibeln, motsvarigheter till Koranen som vi nu mest hör talas om. Svenska Kyrkan var och är alltjämt indelad i tretton stift med domkyrkor, biskopar och domkapitel. De senare är inte avsnitt i böcker utan en grupp präster under ledning av biskopen som utgör stiftets ledning. Vid prov i skolan och förhör i konfirmationsundervisningen, gällde det att veta i vilka städer stiftens domkyrkor var placerade. Västergötland var en kuggfråga med två domkyrkor i Skara och Mariestad.
Skolbarn fick plugga in alla landskapens större berg, sjöar, floder och städer. De fick lära sig de större städernas invånarantal och städernas symboler på kartan. Barnen fick även lära sig sträckningen av de större järnvägarnas dragningar och viktiga järnvägsknutpunkter. I dag kan vi fortfarande åka på några av spåren och få veta hur högt över havet gamla stationshus är belägna.
Än i dag kan jag rabbla Västergötlands fjorton städer. Städer var något speciellt på den tiden. En stad var en egen ekonomisk enhet. Vilken by som helst kunde inte kalla sig stad! Nu är det bara ett fåtal av de största som fortfarande kallar sig stad och styrs av stadsfullmäktige. De har blivit så stora att de fått dela upp sig i stadsdelar med stadsdelsnämnder.
Landskapen var tidigare indelade i härader och rotar, som senare blev kommuner. I varje härad fanns några tjurar för kornas trivsel. Det får mig att tänka på att lantbruket varit före sin tid i genusavseende, med tydlig feministisk majoritet i ladugårdarna.
Samlad bebyggelse kallades efter sin storlek i fallande skala:
– Stad
– Köping
– Municipalsamhälle
– Kyrkby
– By
Allt annat var landsbygd med byggnader för slott, herrgårdar, industriområden, bondgårdar och torp. Vid kusterna fanns hus för strandsittare. De först omtalade byggnadstyperna byggs sedan några år om till bostäder för nya svenskar.
Framtiden
Ordet Sverige känns för många numera otidsenligt och smått nationalistiskt stötande, liksom flaggan med sitt kors. Ortsnamn som Herrljunga bör i god feministisk anda ändras till Henljunga. Vi kan förvänta oss fler och större förändringar som nytt landsnamn och ny flagga men det kan bli svårt att ta fram nya förslag. Under en övergångstid kan Östra Skandinavien komma att användas i avvaktan på ett nytt landsnamn. Kanske kommer en ny flagga introduceras av ett multietniskt idrottslag som bär den på sina tröjor.
I dag har till skolbarnens glädje de flesta städer avskaffats som byråkratiska enheter de måste lära sig. Det är inte så mycket skolbarn behöver lära sig utantill numera. Det räcker att de liksom kor i lösdrift, kan hitta till sina klassrum och bespisningslokalen eller närmaste snabbmatställe för utfodring. Både psalmverser och multiplikationstabellerna tillhör det förgångna och har ersatts av läsplattor.
Sedan flera årtionden har forna tiders städer med få undantag inlemmats i kommuner. I några fall har den största före-detta-staden fått ge namn åt kommunen, som exempelvis Falköpings kommun. Numera kan man kalla alla tätorter för stad. Få svenskar yngre än 60 år vet om något annat.
Vad kan vi då förvänta oss för framtiden?
Den nya befolkningen kommer att prägla landets framtida indelning och administration. Större områden där de flesta talar nytt språk, kan komma att utgöra berikade enklaver med till exempel tilläggsnamn efter befolkningens etniska ursprung. I dessa kommer myndigheter under en övergångstid förväntas kunna föra samtal och skriva på svenska.
Städer kommer finnas kvar som begrepp under överskådlig tid. Beroende på befolkningens etnicitet och ekonomi, kommer en större stad att ingå i en kommun eller utgöra egen administrativ enhet, om den förväntas klara sig utan ekonomiskt stöd utifrån. Sund kommunal ekonomi kan möjligen påskyndas genom nya religioners ovilja för lån med räntor.
Gamla tiders städer, köpingar och kyrkbyar kan komma att ersättas av moskéorter. Medelstora orter utan moské med minst än 30 000 invånare blir hamburgerorter, de mindre pizzeriaorter och de allra minsta förblir byar.
Nya benämningarna ger resande tydliga uppgifter om den service som samhällena kan erbjuda och skolbarnen får lättare att lära sig landets geografi. Krångliga namn som municipalsamhälle och drätselkammare* behöver vi inte fundera över i framtiden.
Tänk så klokt att vi har regeringar som påskyndar denna utveckling.
_____
Not *: Drätselkammare var ingen person som ryktade hästar utan stadsfullmäktiges utskott som skötte finanser.
Jan Ivarson
Honesty for you 