193. BRA PERSON PÅ FEL PLATS
av Jan Ivarson, 2014-11-20.
Don efter person, är ett gammalt uttryck som kan tillämpas på många områden. Det finns små och stora företag. De minsta företagen är vanligen försörjningsföretag som framtvingats av lagstiftningen i Sverige på gott och ont. Det finns mänger av dem i byggbranschen.
En bra snickare som försörjer sig med att bygga åt kunder, har satt sin verksamhet på bolag. Bolaget avlönar sin ende anställde, ägaren. Denne ingår i nätverk med andra byggarbetare med försörjningsbolag. De samarbetar genom att hjälpa varandra då fler behövs.
Få enmansbolag (förlåt maskulint uttryck) anställer någon. Bolagets ägare inser att om det sker, kommer löneutbetalningarna att fördubblas. Samtidigt löper bolaget risk att den nyanställde blir sjuk, anmäler sig pappaledig eller rent av är oduglig. Det senare är inte skäl för uppsägning. En enmansföretagare får inte vara med i de anställdas a-kassa men kan köpa in sig i företagarkassa om ekonomin tillåter.
Om bolaget påtagit sig fördubblad arbetsbörda och samtidigt halva arbetsstyrkan uteblir, uppstår problem. Arbetstakten halveras, kunden blir förbannad och kräver skadestånd för försening och det blir snart brist i kassan. Tänk om halva arbetsstyrkan skulle utebli i ett stort bolag med 2 000 anställda?
Det lilla bolagets personal behöver utbildas ibland på arbetstid och då försvinner intäkterna. Tänk om det stora bolaget skulle utbilda alla sina 2 000 anställda samtidigt och stänga produktionen.
Om småföretagaren är djärv och anställer flera, blir det allt viktigare att ägaren skaffar sig kunskap om ekonomi, arbetsrätt, teknikutveckling, marknadsföring mm. Det innebär att den kunnige företagaren/yrkesmannen successivt tvingas byta jobb med förmåga att komplettera sin utbildning för att bli en effektiv företagsledare. Därför avstår många att anställa. Det förklarar varför har vi fått mängder av enmansföretag.
Stora företag har anställda som sköter företagets ledning för bl. a. ekonomi, marknadsbevakning och personalfrågor. Företaget leds av en VD och en styrelse. Det är självklarheter att bolagen rekryterar kvalificerade medarbetare på alla områden som ekonomer för ekonomiavdelningen och experter för styrning av företagets produktion.
Tankar att ett bolag skulle anställa t. ex. musiklärare för ekonomistyrning och journalister för produktionsplanering skulle aldrig uppstå varken i något bolag eller hos allmänheten.
Men så är det i det största koncernbolag vi har, med dotterbolag – Sverige med landsting och kommuner!
I politiken är det i hög grad regel att man väljer bra person på fel plats, som vårdpersonal i byggnadsnämnden och snickare för att leda vård och omsorg. Det har blivit en självklarhet att politisk ledning utövas av personer utan utbildning eller djupare insikter i verksamheten de skall leda. Därför ser vi dåliga beslut. Många politiker byts varje valperiod och då går verksamheten miste om kunskap och kontinuitet.
Utöver dåliga beslut saknas entreprenörskap med logik och förmåga att se helheten. Exempel är 100 % förbud att ta stränder i anspråk för ny verksamhet. Den sista småbåtshamnen och det sista båtföretaget med brygga är byggd. Däremot skulle vi behöva ett riksvägsskydd så att storstäder inte kan korka igen riksvägarna och ta betalt av de som vill resa förbi.
Kommuners hemtjänst kan inte erbjuda utökad städning även om vårdtagaren betalar. Verksamheten utgår från en politisk taxa och de anställdas arbetsuppgifter. Kunden finns inte, den är en vårdtagare som kostar och får finna sig i tillsyn av många olika personer om skall ha tillträde till bostaden och inte vet vad vårdtagaren bad om vid förra besöket.
Den politiska kulturen ger grogrund för ologiska tankar och indoktrinering som den om ”värdegrund”. Politiker har skapat ett axiom utan beskrivning, ett trubbigt tillhygge att slå politiska motståndare med i brist på argument.
Förstår man inte det område man är satt att leda, ligger det nära till hands att tro på sagor på andra områden. ”Så gör man ju i alla partier” tänker man utan att fundera särskilt djupt. Att ifrågasätta systemet med ”bra person på fel plats” skulle vara allt för omvälvande. Det vore att prisa ut sig själv. Det skulle vara i klass med att ifrågasätta invandringspolitiken, alltså en omöjlighet i svensk politik om man vill sitta kvar.
Tillsättandet av politiska poster utifrån kompetens sker bara för ett fåtal poster. Det brukar ske för de högsta posterna som ordförande för kommunstyrelse (kommunalråd) och kommunfullmäktiges ordförande. För övriga nämnder sker fördelning mest efter partipolitisk fördelning. De äldre i partiet brukar med viss rätt få förtur att välja, inte sällan styrt av kombinationen på intresse, förväntad arbetsinsats och arvode.
Det har liten betydelse om ett parti saknar personer som har kunskap om den nämnd partiet erbjuds. Politiska poster för inflytande väger tyngre än kunskaper, om sådana ens övervägs. Det kan rent av vara så att fackkunskap ses som en belastning. Yrkesverksamhet i samma område som den nämnd man fått plats i, anses kunna leda till missbruk. Det tas som intäkt för att utöva politisk ledning utan sakkunskap. Sjukvårdsfolk till byggnadsnämnd och byggfolk till vård och omsorg, är därför vanlig rekryteringsprincip.
För några valperioder sedan intervjuades en ung kvinna som kommit in i riksdagen och anvisats plats i försvarsutskottet.
– Vad har du för kunskap om försvaret, var en fråga.
– Ingen, men det skall bli intressant att får lära sig, blev svaret.
Vi kan nu avläsa resultatet och se att vi fått don efter person.
Jan Ivarson
Honesty for you 