233. VEM BETALAR FÖR ENKLA JOBB?

233. VEM BETALAR FÖR ENKLA JOBB?
av Jan Ivarson, 2015-02-22.

Politiker i de flesta partier framhåller att invandrare snabbare måste komma i arbete. Lösningar som hörts är effektivare svenskundervisning men inte mycket mer. Krav på utbildning till yrken där arbetskraft efterfrågas borde vara för handen, men upplevs nog bland politiker som för stränga krav.

Krav på egen försörjning är närmast obefintlig
Arbeten som lågutbildade personer kan ta, ger inte mer i plånboken än försörjningsstöden. Därför beter sig folk rationellt som inte anstränger sig att söka enkla jobb eller utbilda sig och ta studielån. För en del invandrare som i sitt tidigare land varit vana vid låg levnadsstandard, framstår försörjningsstödet som mer än tillräckligt. Det räcker även till resor till sitt gamla land och stöd till anhöriga där. Den låga kontrollen utnyttjar en del till svarta extrainkomster som inhysning av folk i sin bostad. I invandrarkvarter är lägenheter kraftigt överbefolkade med högt slitage och stora sociala problem.

Låt oss tänka att politikerna lyckas att snabba på svenskundervisningen
Om vi antar att inflödet av nysvenskar är 100 000 per år och att hälften av dem blir anställbara, uppstår frågan inom vilka yrken det behövs 50 000 personer per år utöver de som gammelsvenskar kan besätta. Hittills har anställningar kunnat skapas med frikostiga lönebidrag, men sådana jobb är inga landet behöver. De utgör ekonomisk belastning som måste finansieras genom nerdragningar på andra områden. Där skulle istället mer resurser behövas för att tillgodose ökat invånarantal med delvis helt nya behov. Det senaste exemplet är kostnader och personal för vård och rehabilitering av ungdomar som stridit i andra länder, samtidigt som vård av våra psykiskt sjuka är undermålig.

Vem förväntas årligen skapa 50 000 nya arbeten för invandrare?
Anta att den uppgiften till största delen läggs på gammelsvenskar.
Arbeten som skapats av invandrare har enligt vad som framkommit i media, främst varit inom samhällsbetalda områden och småföretag, som rapporterats förknippade med brottslig verksamhet.

Politiker drar medvetet och omedvetet fel slutsatser av behovet av arbetskraft
Det faktum att till exempel vården är underbemannad, beror inte på att det saknas arbetskraft. Det beror på att kommunerna saknar pengar att anställa för. Svårigheten ökar ju fler flyktingar kommunerna tar emot. Sköterskor som arbetar i Norge visar det.

Om invandrarna som grupp inte utbildnings- och lönemässigt når upp till gammelsvenskarnas nivåer, kommer de att sänka landets BNP per capita. Redan planar prestationerna ut. Ekonomen Tino Sanandaji visar i sin bloggartikel ”Reinfeldts BNP-kalldusch”, att tillväxten per capita bara varit 0,3 % åren 2006 – 2014. En närliggande förklaring är att landets befolkning ökats med många lågpresterande personer.

Politiker framhåller vikten av att studera för svenska ungdomar men har öppnat gränserna för inflöde av lågutbildade och analfabeter. Även om vi skulle lyckas höja kunskapsnivån något hos invandrarna, kommer en stor andel ändå bara kunna ta enkla jobb.

Politiker måste förklara hur företag skall kunna anställa växande grupper lågutbildade till avtalsenliga löner eller om partierna nu accepterar en ny underklass för att kunna fortsätta med sin migrationspolitik.

Vilken väg vill politikerna gå?
Avskaffa kollektivavtalen eller skapa konstlade jobb främst i offentlig sektor? Skall i så fall de lågutbildade arbeta med låga löner under avtalen eller skall de få samma löner som de kvalificerade. Hur kommer de senare att uppleva det? De kommer ifrågasätta varför de skall ta lån för att studera, om man kan få samma lön utan studier och därmed påskynda landets fördumning.

Det finns många jobb som skulle behöva utföras men de kommer inte till stånd om de är olönsamma. Inget företag vill betala samma lön för bärplockning som för en utbildad operatör i industrin. Inflygning av lågutbildade för bärplockning är ett kringgående av kollektivavtalen och en skamfläck för Sverige. Massinvandringen tvingar fram mer av den sortens arbeten.

Om arbetslösa lågutbildade aktivt skall styras till enkla jobb med låga löner, måste det sannolikt ske med nerdragningar inom olika stödformer, med andra ord, med både morot och piska. Signalerna måste tydliggöra att bidragen minskar över tiden, men i viss mån kan ersättas med studiestöld för de som klarar av utbildning. Då kan vi på sikt få fler invandrare i arbete.

Det är tveksamt om politikerna besitter det kurage som behövs. Än så länge är det lättare att höja skatter och göra nerdragningar på andra områden.
Här finns många frågor politikerna bör fundera på och besvara, men det brådskar.

Jan Ivarson
politiskt obunden