33. FYRTIOTALISTEN

Fyrtiotalisten
av Jan Ivarson 2013-09-18.

 Barndomen och överheten

 Den som nått en ålder av 70+ har upplevt hur moral och värderingar förändrats under åren. När jag var liten pojke fick jag lära mig att vara skötsam. Det betydde man skulle vara ärlig och ha respekt för vuxna och överheten. Den synliga överhet jag kände till i mitt lilla kustsamhälle var ett fåtal personer. De var kyrkoherden, länsman och fjärdingsmannen (poliser), skolläraren, lärarinnan, kommunfullmäktiges ordförande, en lagklok gubbe som sas vara nämndeman samt hamnkaptenen och hamnkaptenskan. Hamnkaptenskan var en bestämd tant som genom sin man styrde hamnen. Henne var man tvungen lyda men hon kunde även ta mig i försvar inför min mor när jag gjort något dumt. Som när jag blivit våt och smutsat ner min söndagskostym med att segla med barkbåtar i ett dike och gömma mig i en nytjärad hummersump (trälåda). Alla andra tanter och farbröder skulle man också visa respekt och hälsa på när man mötte dem. Om man berättade att man träffat en vuxen person kunde man få frågan:

– Du tog väl av mössan och hälsade?

Till denna uppfostran bidrog Kyrkan dit jag gick ibland med farmor på söndagarna. Nu har Kyrkans företrädare förvandlat den till en vänsterorganisation likt EXPO. Den senare framhålls i media som standard för svensk värdegrund.

Utöver personer i min omgivning fanns bara min närmaste släkt, samt folk i glesbygden som någon gång kom på besök. Då skulle en väluppfostrad gosse helst vara tyst tills han blev tilltalad. En självklarhet var att män och pojkar tog av sig mössan då de var inomhus. Denna regel sitter så djupt att det stör mig se dagens ungdomar med mössor på inomhus och i synnerhet med bakåtriktad skärm.

I ett hus i samhället fanns en arg hund jag var rädd för och i att annat hus fanns en snäll hund. Mina leksaker bestod av två träbåtar farfar och far gjort, några barkbåtar samt korna, katten och några höns. Jag hade sällan tråkigt och kunde sysselsätta mig själv när jag inte var med de vuxna, trots avsaknad av elektroniska spel som inte var uppfunna. Några barn i min ålder fanns inte i närheten. Grannkatter som kom förbi vårt hus ibland var mina vänner. Jag fick lära mig att vara snäll mot djuren men även att med farfars hjälp hugga huvudet av en höna och dränka råttor.

Utöver den synliga överheten fanns den osynliga överheten som man bara talade om. Jag trodde ingen av de jag kände hade sett den osynliga överheten, den var ju osynlig. Jag förstod att vanliga människor inte fick träffa den osynliga överheten, och att den bestämt inte fick ifrågasättas. Den osynliga överheten bestod av Gud, Den Helige Ande, Jesus, Kungen och Drottningen, Biskopen, Domprosten, Domaren som alltid satt i Domstolen och ett okänt antal Prinsar, Prinsessor, Grevar och Baroner. Dessutom hörde jag talas om att det fanns Storgubbar som ägde mycket. I ett annat land fanns det en man som hette Hitler som alla var rädda för.  Det var många att hålla reda på för ett barn, men å anda sidan fanns inga intryck från TV, datorer och internet. Så fanns det några svårbegripliga saker som jag tyckte påminde om molnen, alltså nästan som nu i internet.  De hette Staten och Kommunen och de tog en del av folks pengar som kallades Skatt, men de kunde även bygga vägar, skolor och ålderdomshem. Jag visste inte hur Staten och Kommunen såg ut eller om de var människor, men var de det, trodde jag de var mäktiga män som Storgubbar. Dessutom fanns Samhället. Det hade dubbel natur, ett samhälle som det jag bodde i utkanten av (samlad bebyggelse kallas det nu i byggnadsnämnden), eller också var det något jättestort, liksom allting, en sorts föregångare till dagens molntjänster. Uppfattningen om samhället som en molntjänst tror jag många har i våra dagar. Idag är Samhället inte en sträng farbror utan en person som delar ut rättigheter. Alla har rättigheter som samhället skall tillgodose. Samhällets ekonomi anses av många inte lyda under samma lagar som deras egen, utan vara obegränsad, åtminstone anser en del det som får komma till tals i media och TVs tyckarsoffor.

Samhällets ekonomi får numera inte ifrågasättas. I varje fall inte då invandring kommer på tal. Höga politiker har förklarat att invandrares behov inte får vägas mot ekonomiska frågor. Det tolkar jag så, att samhällets resurser först skall användas för invandring och det som blir över får användas för svenskars behov. Annat är främlingsfientligt eller rasistiskt. Bland svenskarnas behov måste man däremot ständigt göra avvägningar. Det sliter man dagligen med i kommunernas nämnder. Med de värderingsgrunder jag bibringats, borde man göra tvärt om, men det anses fult att säga, än värre att skriva.

                                                                                                    

Skolan

I skolan lär man för livet hette det då jag var barn. Därför var det viktigt att vara bra i skolan om man ville få ett bra liv. Redan i första klass visade det sig att jag hade ett striktare förhållningssätt till ordens innebörd än de flesta. Det ledde till att jag ibland tolkade text och tillsägelser annorlunda än andra barn och det gav mig ibland problem och senare fel vid prov. Jag uppfattade uppgifter ibland annorlunda än andra, men ansåg att jag tolkat texten rätt. Det ville förstås ingen lärare erkänna. Egenskapen har förföljt mig hela livet, både på gott och ont.       

I första klass fick vi lära oss skriva bokstäver. Fröken skrev i min linjerade skrivbok och bad mig fylla i hennes bokstäver, för att jag skulle få lika fin handstil som hon. Mina stora O var lite ojämna tyckte hon. Fyll i mina On sa hon. Det gjorde jag snällt. När jag höll på att fylla den tredje bokstaven svart inuti frökens bokstav, fick hon ögonen på mig. Så menade jag inte, förstår du väl! Inga andra barn hade gjort så.

Denna språkuppfattning har förföljt mig hela livet. För inte länge sedan hade jag glömt ett lösenord i datorn och bad om ett nytt. Men jag kunde inte skriva in något nytt. Jag erbjöds ingen möjlighet i de fält som kom upp, bara möjlighet att ta tillbaka det gamla och det ville jag ju ersätta för att jag glömt det.

– Vill du återställa ditt lösenord, stod det.
Nej det ville jag inte.  Jag ville välja ett nytt och gjorde flera misslyckade försök. Jag ringde min son. Han förklarade att med återställa, menar man nu, att man väljer ett nytt ord. Han trodde uttrycket kom från unga datakillar med frisyrgelé som översatt engelskans reset. För mig betydde återställa att ta tillbaka det gamla. Nu har jag lärt mig den moderna betydelsen av ordet återställa och inser bristen i att jag inte har studerat till lektor i moderna språk.

Min strikta språkkänsla kom bättre till sin rätt senare i livet inom den digitala styrtekniken för automation. Där måste man arbeta med entydiga begrepp. I vanliga texter använder man orden och och eller lite hur som helst. Man kan säga ”Du kan måla med både platsfärg och oljefärg” när man menar platsfärg eller oljefärg. I industrin är det viktigt att en person som arbetar vid en press inte klämmer fingrarna. Därför måste operatören trycka in knapparna K1 och K2 med två händer så att ingen hand kan vara i pressen. Datorn som läser av knapparna är programmerad för att pressa då K1 OCH K2 trycks in, inte bara då K1 ELLER K2 aktiveras. En annan språklig ofullkomlighet i vardagsspråket är att man inte alltid skiljer på betydelsen av eller och antingen eller. 
– Kalle cyklar eller åker buss till jobbet, är en mening alla förstår innebörden av.

Mer tydligt vore det att säga: Antingen cyklar Kalle till jobbet eller åker buss. Han kan ju inte resa på båda sätten samtidigt. Det finns fall då ordet eller inte är tillräckligt. För eller betyder det ena, det andra eller båda.

Tänk er två strömbrytare för att tända och släcka belysningen i en trappa nertill och upptill, så kallade trappomkastare. Om man vill tända förutsätter det att man trycker på en av knapparna men inte på båda samtidigt. I styrtekniken kallas villkoret XOR, exklusivt eller, på vanlig svenska antingen eller.

Så här på äldre dagar känns det som en tröst att det jag upplevt som ett litet språkligt handikapp kom till nytta, att strikt tolka ords budskap.

Efter fyra år i folkskolan följde femårig realskola som cementerade mina värderingar. Senare studier konfirmerade bara redan inlärda värderingar. Antingen hade man svarat rätt eller inte på provens uppgifter. Något mellanting fanns inte. En självklarhet tyckte jag då liksom nu, men inser att denna uppfattning inte delas av alla. Dessutom kan det vara dumt med en strikt logiskt tolkning om man vill bli framgångsrik. Sanningar är inte alltid bra, det vet både duktiga affärsmän och politiker. Halvsanningar uppfattas alltmer som korrekt. Det ser jag som ett moraliskt förfall.

    Realskolans geometriundervisning var kunskaper som präglat mitt liv. Det kan vara en nackdel att säga hur det är. Trots det borde geometrins bevissatser och axiom studeras av alla, för att främja logiskt tänkande och undvika missförstånd och halvsanningar. Med geometrins satser får man lära det är skillnad på kongruenta trianglar (likadana) och på likformiga. De senare har samma form men är olika stora. Axiom beskriver sanningar av typen, endast en rät linje kan dras genom två punkter. Av dessa insikter har jag inbillat mig långt fram i livet att en bestämmelse som en myndighet fastlagt, bör gälla i alla sammanhang. Så behöver det inte vara. Den som blir dömd för i Högsta Domstolen för att uppgivit falsk identitet kan ändå anses trovärdig för Migrationsverket och för PUT – permanent uppehållstillstånd.

Geometriundervisning skolar till logsikt tänkande och tydliga svar. Sådant är alltmer bristvara i dagens samhälle, både medvetet och omedvetet.

Under min skoltid var språkundervisning med krav på grammatisk riktig språkkunskap bra i många avseenden, men har även medfört handikapp. Min rädsla för att säga eller skriva fel på främmande språk grundlades i realskolan och har hämmat min språkkunskap. Allvarliga fel enligt den tidens värderingar, ledde till fem minuspoäng. Mer än 35 minus var underkänt. Allvarligt fel var att skriva Bess, you is my woman now, för att inte tala om alla fällor i tyskan. Därför undrar jag än i dag med min begränsade kunskap i tyska, varför det står DEM DEUTSCHEN FOLKE på riksdagshuset i Berlin. Språk är till skillnad från matematik inte logiskt.

När jag talar med dagens ungdomar vet få skillnad på adjektiv och adverb men de tycks klara sig bra ändå, även i engelska. Jag frågade en ungdom när han skriver rapid eller rapidly.

– Nä, sånt bryr vi oss inte om, bara vi kan tala och förstå.

Det gamla undervisningssättet då jag var elev, kan jämföras med när min son gick i gymnasiet. På sonens tid och senare, kunde språkundervisningen innebära att eleverna uppmanades stryka under ett verb i en engelsk text och diskutera. Min son lärde sig ingen grammatik i svenska. Den grammatikkunskap han fått, fick han i ämnet engelska. Hur stolligt detta än låter i mina öron måste jag erkänna att min son talar flytande engelska. Det kan inte jag. Den nya skolan är kanske inte så dum ändå, men jag tvivlar och tröstar mig med, att min son arbetat en del utomlands medan jag försörjt mig på hemmamarknaden. Så har människor också olika förmåga att lära sig språk.

 

Arbetslivet

 Efter skoltiden kom arbetslivet. Då gällde det att prestera något som arbetsgivaren och dennes kunder ville betala för. Denna insikt var förutsättning för att själv starta företag och anställa medarbetare.

    Mina kompanjoner och de anställda delade mina insikter om att vi måste prestera för att överleva som företag och kunna försörja oss. Det fanns under hela mitt arbetsliv bara ett par lågpresterande personer en tid. En gång fick jag höra att någon funderade ta ut sina dagar. Med sådana dagar avsågs att sjukskriva sig de dagar det inte blev löneavdrag.

Numera sägs det staten kan bidra med 80 % av lönen för den som annars är svåranställningsbar, men det tror jag bara gäller invandrad arbetskraft, vårt nya frälse i flera avseenden. I mitt företag hade vi bara en invandrare. Han kom från Ungern och hade utbildats vid högskolan i Budapest och var en våra bästa medarbetare.

    Idag förkunnar våra makthavare, politiker och media, vårt behov av att ta in ny arbetskraft och hög kompetens. Invandring sägs behövas för att ersätta pensionsavgångar, bli nya entreprenörer, bygga Sverige och rädda våra pensioner. Våra ungdomar uppmanas studera för det är med högteknologi vi skall konkurrera, men också söka arbete utomlands av brist på hemmamarknaden. Då är det förvånande att vi har hela stadsdelar med arbetslösa personer och underbemannad vård och att många som tas in i landet är lågutbildade. Antal fattiga barn ökar och företag som sägs behöva mer arbetskraft erbjuds större delen av lönen om de anställer någon som betraktas som oanställningsbar. Om man vill diskutera detta möts man ofta av svaret att invandring varit nyttig för Sverige. Då brukar jag tänka att det var även ångmaskiner en gång i tiden.

Visst tycker jag vi skall hjälpa en del som har det svårt och riskerar sina liv i andra länder. Men låt oss kalla saker vid sina rätta namn. Att kalla lågutbildade hjälpbehövande för efterfrågad arbetskraft och blivande entreprenörer bidrar till politikerförakt och sjunkande moral.

    En annan förändring som inträffat under åren, gällde min attityd till kvinnor i arbetslivet. Jag tror den delades av många män tidigare. Under mitten av förra århundradet arbetade kvinnor i tekniska företag nästan uteslutande med administrativa uppgifter, som bokföring och maskinskrivning. Det fanns få kvinnliga ingenjörer och det bidrog till tveksamhet om deras förmåga. Kvinnor hade av tradition inte arbetat med teknik och saknade i hög grad praktisk erfarenhet. Få flickor hade plockat isär en motor. Det hämmade dem att bli goda konstruktörer. Så småningom sökte sig kvinnor även till tekniska yrken. Vid mitt företag anställde vi först med viss tvekan några kvinnliga ingenjörer. De flesta av dem visade sig vara fullt i klass med sina manliga kollegor och dessutom var de attraktiva unga damer, utan att för den skull orsaka oro på kontoret. Mina förebilder av kunniga kvinnor hade dittills baserats på sådana som visats i svartvit TV, som Alva Myrdal, Julia Caesar och Ria Wägner. De var visserligen duktiga men de var inga tekniker. I dag utgår jag från att kvinnliga ingenjörer är lika bra som manliga.

Till vårt lands duktigaste kvinna vill jag utnämna den stiliga och duktig Inga-Britt Ahlenius. Hon är en kvinna med stor kunskap, integritet och vågar peka med hela handen när det behövs. Hon har tjänstgjort i Finansdepartementet, Riksrevisionsverket och i FN.

Jag anser Inga-Britt Ahlenius är Sveriges Margaret Thatcher. Hoppas hon känner sig hedrad av den jämförelsen.

 

Förfallet

En av vårt lands främsta ordekvilibrister Tage Danielsson förklarade i sin berömda monolog om kärnkraftolyckan i Harrisburg, att vi framgent måste lära våra barn tala sannolikt. Alltså inte längre tala sant, utan sannolikt. I vår konkurrensutsatta värld behöver vi utöka Danielssons uppmaning med att vi inte mer bör vara laglydiga, utan lagom lydiga. Lagom lydig har blivit förutsättning för framgång.

För en tid sedan tog jag del av att bygglovärende. Ett bolag ville bygga några trevånings radhus men detaljplanen tillät bara två bostadsvåningar så projektet överklagades. Bolaget återkom med en ny variant för bygglovsansökan. Husen var precis som i första förslaget, men marken hade höjts några decimeter utanför suterrängvåningens fönster. Marknivån låg nu lite över golvnivån längs ca halva fasadlängden. Under den andra fasaddelen var marknivån fortfarande under golvnivån vid husens altandörrar.

Nu förklarade den kunnige stadsarkitekten att förslaget var lagenligt. När marknivån ligger högre än golvnivån, anses byggnaden inte ha en suterrängvåning. Genom den lilla markhöjningen hade de trevånings bostadshusen förvandlats till tvåvåningshus med källare och blivit planenliga.

 Jag insåg att om markhöjningen utförs med lättklinkerblock och altanplattor kan den senare lätt avlägsnas och radhusen få normala uteplatser i sedvanlig sammanhängande nivå. Fråga är om upphöjningen över huvud taget behöver utföras. Myndigheterna kontrollerar knappast det, men det kommer förmodligen de som tidigare haft synpunkter att se till.

Det är svårt skriva regler som inte kan missbrukas men det som mest oroade mig var att inga av byggnadsnämnden ledamöter tyckte detta var ett missbruk. Uppenbara kringgåenden av regelverk eller tvivelaktiga utnyttjanden av lagens gränser blir vanligare. Förutom att bolaget kan bygga tre våningar med bostadsrum i stället för två, kommer man i fastighetsdeklarationen slippa få bostadsrummen i suterrängplanet beskattade som boyta. Osunt eller bara smart anpassning till regelverket?

    För ca tio år sedan byggde jag ett suterränghus och redovisade det som ett sådant. Det var onödigt ärligt inser jag nu. Jag skulle förstås redovisat ett enplanshus med källare. Om man bygger till sitt hus eller gör förändringar som kan påverka taxeringsvärdet, är man skyldig att göra ny fastighetsdeklaration. Rimligen bör det även gälla om man gör förändringar som minskar taxeringsvärdet. Skatteverket skiljer på boyta och biyta och boytan beskattas högre än biytan.

Jag funderar nu på att höja upp marken under fönstren i min suterrängvåning och på så sätt omvandla ca 40 kvm bostadsyta till biyta. Det skulle sänka mitt höga taxeringsvärde men jag betvivlar det skulle godkännas. Om tricket skall godkännas borde suterrängvåningen aldrig nämnts från början. Olika myndigheter har olika ekvationer för att lösa samma typ av problem och myndigheten anser sig ha tolkningsföreträde.

Bygglagstiftningen och fastighetsbeskattningen har många exempel på att lagom laglighet kan ge utdelning. För att bedöma vad som är lagom för en svensk att förbättra sin ekonomi, vill jag göra en jämförelse med andra områden. Man måste skaffa sig en referensram för att kunna bedöma hur allvarlig en underlåtelse eller lögn kan anses vara och hur den förhåller sig till andra vanliga överträdelser.

Högsta Domstolen HD dömde för en tid sedan invandrare till 4000 kr i böter vardera, för att de uppgivit fel identitet och fel land de sagt sig kommit från. Domen hindrade inte att de dömda fick PUT – Permanent UppehållsTillstånd. De som beslöt om PUT ansåg att man måste lita till vad de sökande sagt. Beslutet innebar att de dömda inte bara kan få betalt livstids uppehälle för sig själva, utan även för sin släkt som kan komma senare. Med denna referens kan man fundera över med vilken sanningshalt en svensk behöver redovisa egenskaper om sitt hus, till ledning för byggnadens taxeringsvärde och den årliga fastighetsavgiften.

När jag för ca tio år sedan deklarerade min fastighet ombads jag besvara ett antal närgångna detaljfrågor om mina byggnader, bostadshuset och två kompletteringsbyggnader.

För bostadshuset ville man veta om min tvättstuga översteg en viss längd, hur långa köksbänkarna var och om min mikro var inbyggd. Vilket ytskikt hade mina köksluckor, var en annan fråga. Svaren på frågorna gav poäng som påverkade taxeringsvärdet. För kompletteringsbyggnaderna ville man veta hur de används och om de var isolerade. Jag svarade uppriktigt att ett hus är en gäststuga och det andra ett dubbelgarage som ledde till extra poäng. I garaget kommer aldrig in två bilar för en del används som vedbod. För att kunna nyttja veden var jag tvungen redovisa att mitt hus har skorsten.

Idag skulle jag övervägt en annan redovisning, lagom ärlig, som följd av ett allmänt moraliskt förfall, eller om man så vill – en mer tidsenligt anpassad redovisning. Det framstår nu som efterblivet att inte töja på sanningen till egen förmån, i synnerhet om så futtiga fakta som köksbänkars längd. Vem kontrollerar dem eller om mikron är inbyggd, när man kan trixa med hur många våningar ett hus har som är synligt för alla.

Lagom laglydigt hade det numera varit att redovisa mitt bostadshus som enplanshus med källare och två oisolerade kompletteringsbyggnader, en som vedbod och en som förråd. Det hade varit lagom avvägning av sanningen med hänsyn till beskattning och risken för att bli upptäckt med eventuell påföljd. Sett i relation till den som får böta 4000 kr för att få livstids betalt uppehälle, skulle jag vilja friköpa mig från fastighetsdeklaration med en engångsavgift om 4000 kr.

Idag talar politiker sig varma för att villaägare skall investera i olönsamma åtgärder för att minska energiförbrukningen. Med en titt i backspegeln är mitt råd att man bör undvika synliga installationer som solpaneler. Om de framgångsrikt minskar elkonsumtionen och därmed statens skatteintäkter, kommer solpaneler beskattas. Det kommer heta, att de som gör sin egen energi inte bidrar till välfärden med energiskatt. De måste därför påföras en ny skatt av rättviseskäl.

Bättre lösningar än synliga paneler, är ökad isolering och andra osynliga åtgärder som man undviker att redovisa.

Lågenergihus som deklarerats som sådana blir framtida beskattningsobjekt!

Själva moralen förändras så att vissa opportuna företeelser är moraliskt acceptabla men inte andra lika sanna. Nu i september 2013 pågår en debatt om det är rätt att sänka skatterna när staten tvingas låna.

– Det är att låna till skattesänkning hävdar oppositionen.

Det tycker nog många men ingen vågar säga att det lika gärna kan ses som att låna till u-hjälp och invandring.

Jan Ivarson

//