36. NATTDUKSBORDETS REKVISITA


36. NATTDUKSBORDETS REKVISITA
av Jan Ivarson, 2013-09-22.

Klicka på spelarpilen för att lyssna på krönikan.

På mitt nattduksbord uppträder ett antal föremål år efter år.

De är från sängen räknat och bortåt: Klockradio, glasögon och en väderklocka som kan visa utetemperatur och tid med röda siffror i taket om det är tillräckligt mörkt. Förr i tiden kunde det också ligga ett litet block och en penna. Det hände att jag i nattliga tankar tyckte mig se lösningar på olösta tekniska problem. Då var det bra att ha ett block tillhands om jag orkade resa mig och anteckna. Det har hänt att jag gjort anteckningar och nöjt lagt mig ner för att sova, i vetskap om att till morgonen ta itu med mina briljanta tankar. Varje gång det inträffat, har jag på morgonen sett mer pessimistiskt på det hela. Någon gång har det hänt att jag trott på idén tekniskt, men att den inte skulle vara lönsam.

En sådan nattlig idé uppenbarade sig strax efter oljekrisen 1975. Varför inte tillverka en värmereflektor som man kunde montera på väggen bakom värmeelementen? En aluminiumfolie på en tunn isolerskiva. Den skulle minska värmeförlusten genom väggen. Tyvärr hade jag kunskap att räkna ut att det inte skulle bli lönsamt, så projektet fick bero. Efter ett år kom en liknande produkt ut på marknaden och såldes en tid. Sedan reades lagret ut och försäljningen upphörde. Folk hade förstått att det inte lönade sig utan att göra beräkningar men det var en liten tröst som kompensation för min störda nattsömn. Sedan några år tillbaka har jag inget anteckningsblock på nattduksbordet.

Nattduksbordet förresten, heter det så? Jag tror det, men har hört folk säga natthusbordet. Tänk om det finns människor som sover i ett särskilt hus, natthuset? För i tiden fanns det kanske fornnordiska små natthus att sova i, för att man skulle kunna hålla värmen om natten? Men jag har aldrig läst i Hus & Hem – Bygg ditt eget natthus.

Man kan ju googla nu för tiden. Sagt och gjort, jag sökte demonstrativt på natthusbord och fick frågan ”Menar du nattduksbord”. Jo, det var väl det jag trodde och klickade Ja. Då kom det upp massor av annonser om trevliga nattduksbord.

Fast tanken bet sig fast. Jag måste prova att tvinga fram natthusbord. Visst, jag fick en mängd träffar om folk som ville sälja natthusbord.

Jag undrar var de förvarar alla dess bord men skulle framförallt vilja se ett typiskt natthus som jag är mer intresserad av än borden. Kanske finns det mängder med svartbyggda natthus i vårt land som i byråkratins Sverige döljer sig under benämningen kompletteringsbyggnad eller vedbod. Folk förstår att de inte bör antyda att man kan bo husen, för då ökar skatten.

Kanske kan man genom natthusborden få vetskap om husen de stått i. Jag har bett hustrun hålla utkik i antikvitetsaffärer efter gamla natthusbord. De kan ju plötsligt bli värdefulla samlarobjekt och dyka upp i TVs antikprogram.

Egentligen var det nattduksbordets första objekt jag tänkte tala om – klockradion. Denna relativt enkla pryl i elektronikens tidevarv som ingen ännu lyckats ge en ändamålsenlig utformning för trötta människor.

Om jag är missnöjd med de apparater jag hittat på marknaden, förstår jag att den dåliga mottagningen inte är apparatens fel. Jag bor på fel plats. Det har jag alltid gjort. I Skövde var jag tvungen inhandla antennbromsar för annars blev TV-bilden konstig.

– Du bor för nära sändaren och måste ha ett antennmotstånd, sa radiomannen. Det visade sig behövas två motstånd i serie.

Nu bor jag i Bohuslän och då är det berg mellan mig och sändarna, oavsett vilken station jag lyssnar på. Ibland är det även regn och dimma som kommit emellan. Det konstiga är att stundvis tycks bergen försvinna. Jag tittar ut, men de är kvar och ändå kan jag höra radio nästan utan knaster, åtminstone på mono. Ett mysterium. Stereo är en lyx för slättlandskapets folk har jag insett och tycker att jag bara borde behöva betala monolicens. I min ålder betalar man licens trots att musikutbudet till 99 % är för ungdomar. Undrar om denna betalningsvilja står sig när dagens ungdomar blir äldre.

För något år sedan köpte jag en stereoapparat i Göteborg på Hifi klubben. Den lilla anläggning jag tidigare inhandlat, kunde man visserligen stänga av, men den sätter alltid på sig igen själv efter en minut. En sådan apparat till, ville jag inte ha. På liknande sätt uppför sig min radio i båten. Den sätter på sig när jag slår på huvudströmbrytaren, en i mitt tycke oönskad egenskap.

– Jag kan rekommendera en NAD, sa säljaren. Man kan ha volymen på det högsta om man vill och det låter bra. Det blev en sådan och volymen och ljudet blev bra när jag fick igång monstret.

Det tog mig en vecka att få igång apparaten med hjälp av att läsa bruksanvisningen på svenska, engelska och tyska. Svenska var dåligt översatt och några uttryck på engelska förstod jag inte. Då kom tyskan till hjälp. Med några ord här och där kunde jag till slut få igång min nya stereo, åtminstone så pass att jag inte behövde skämmas för hustrun genom att erkänna att ha lagt ut flera tusen på något som inte gick att använda.

Det var värre än jag trott. Man behövde mixtra med tre enheter, stereon, fjärrkontrollen som skulle gå att använda för det mesta i huset och så det värsta av allt: On screen display på Tv-n. Man var tvungen blanda in Tv-n för att ställa in stereon. Till det kom alla kablar för anslutningar jag aldrig hört talas om, men den frågan hade jag klarat av redan i affären. Helst skulle man ha kablar för fler hundra kronor metern, men det gick jag inte på.

– Vilka kablar behöver jag? Jag vill kunna höra TV-ljudet i stereon om de sänder något mossigt musikprogram, frågade jag.

– Det beror på vad du har för anslutningar på Tv-n. Har du HDMI, komposit eller komponent?

Jag har inga lösa komponenter sa jag. Jag har en tjock sladd med krokodiltänder som skall passa till allt har man sagt.

– Hmm, jaha, du menar SCART, men den ger ingen bra kvalitet.

– Jag köpte Tv-n här för ett år sedan sa jag och tog fram en lapp med typnumret.

– Jaha sa TV-mannen och kom fram med ett par kablar. De här blir bra. Elektriskt ena vägen och optiskt den andra.

Jag får nog aldrig reda på varför det är olika teknik för signaler mellan stereon och Tv-n åt ena och andra hållet.

En erfarenhet som gäller för många elektronikburkar, är att de har en massa knappar med flera funktioner och liten text, typ 2,5 mm. Det gäller även min nya stereo, för jag fann inget alternativ. Jag har placerat en ficklampa vid stereon så jag kan läsa om jag lägger mig på golvet och tittar. Men det hjälper inte alltid. En del funktioner nås genom att man först skall hålla inne en knapp i fyra sekunder och därefter en annan. Knapparnas texter signalerar helt andra funktioner än det som står vid dem, som man får om man håller inne knappen i mer än fyra sekunder. Denna stolliga process måste man läsa i instruktionsboken och genomlöpa för att ställa om klockan. Den går för sakta och behöver därför ställas om åtminstone varannan månad. Nu klarar jag det ibland utan att läsa i instruktionen. Flera knappar är inblandade för att justera klockan.

– Kan man rucka fram klockan på NADen frågade jag i affären vid ett senare besök?

– Rucka, vad är det?

– Det betyder att man ändrar klockan så den går fortare.

– Nej, det går inte på några såna här grejer, upplyste man mig.

Förlåt avvikelsen, det var ju klockradion det skulle handla om.

– Varför har alla klockradioapparater en knapp som heter snooze?

Det är väl för att folk inte vill väckas för fort. Till och med i det militära kunde man oftast dra sig en minut efter revelj. Hemma vill man kunna ställa klockan så att man kan ta en eller ett par minuters milt uppvaknande efter första väckningen. Det är väl tanken med snooze? Men hur skall det gå till med dagens apparater?

Jag har genomlidit uppvaknande med olika versioner av klockradioapparater. En viktig egenskap att beakta för de som konstruerar apparaterna, är nattduksbordens höjd i förhållande till sängen.

– Ser den som skall väckas, upp eller ner mot apparaten på bordet, är frågan?

Jag har alltid sett upp till apparaten. Vilken karl gör inte det? Då kan man inte se knapparna man skall trycka på, för de sitter på apparatens översida.

– Vi måste byta nattduksbord, de är för höga, sa jag myndigt till hustrun en dag. Jag kan inte se knapparna.

– Prat. De tillhör sängarna, sa hustrun. Du kan väl inte ha något annat. Har du sett nattduksbord som ligger på golvet?

– Men jag kan ju inte se knapparna.

– Då har du köpt fel radio. Köpte du inte den bara för ett år sedan?

– Nej den är nog några år sedan försökte jag förklara, nu med mildare röstläge.

En dag när hustrun var på gott humör klippte jag till med en ny klockradio. En SANGEAN.

– Det är ett kvalitetsmärke sa radiohandlaren.

Den har display och de viktigaste knapparna på fronten, precis som du vill ha. Ja, det är faktiskt inte så dumt, höll han inställsamt med om.

Ett par tusenlappar mer eller mindre tänkte jag och åkte hem med en ny klockradio. Äntligen skall jag få vakna utan att reta mig på radion och bli tvärvaken på en gång.

Länge lyckades jag hålla det hemligt. För hustrun alltså, men hon blev misstänksam och anade med sin kvinnliga list att allt inte stod rätt till med den nya klockradion heller.

– Varför har du börjat knuffa ner saker från nattduksbordet, frågar hon. Du är väl inte sjuk undrade hon och såg på mig, halvt medlidsamt, halvt misstänksamt.

Saken var den, att klockradions knappar krävde så stor kraft att trycka på, att hela apparaten förflyttar sig på bordet och kasar ner det som står bakom. Tur att jag inte har ett glas med vatten på nattduksbordet, som hustrun, har jag tänkt. Hon har dessutom ett högt glas som hon bara fyller delvis, för att inte katten skall kunna dricka ur det. Vi har en väluppfostrad katt som inte välter glaset och slickar av det utspillda vattnet.

Det fanns två lösningar på problemet. Enhands eller tvåhandsfattning. Den senare är lätt på ett sätt, men innebär att man måste lyfta på kroppen och ta fram båda armarna till radion. Då är man klarvaken och behöver absolut ingen snooze. Enhandsfattning innebär att man för två fingrar bakom en utstående kant (taiwaneserna har velat underlätta) och trycker på rätt knapp med tummen. En man i min ålder har ingen vana att trycka på knappar med tummen. Texten för knapparna är förstås för liten för att kunna läsas av en person i mogen ålder. Trycka på knappar med tummarna kan bara dagens ungdomar. Undrar om det är en färdighet de fått genom att dricka mycket Coke? För mig är det nästan omöjligt, särskilt om jag vill behålla lite av mitt sömniga tillstånd.

Under förra seklet hade man en utmärkt lösning på klockradioproblemet, men den tillämpades då bara på en del lyxiga TV-apparater och för hissar.

TV-apparaterna har genomgått utveckling från vackra stora trälådor till dagens platt-TV. Ville man ha det riktigt fint förr i tiden, hade men en TV i mahogny med dörrar framför TV-rutan. Dörrarna hölls stängda när Tv-n var avstängd. Att visa upp en avstängd TV-ruta i vardagsrummet ansågs fult, åtminstone lyckades TV-fabrikanterna övertyga en del om det ett tag. Modet försvann efter en tid.

Efter dörrarna kom den uppfinning jag nu saknar – touchknapparna. Touchknappar var liksom tvärt om. En knapp att trycka på brukar sticka ut en bit. Touchknapparna var små gropar som omgavs med ständigt mystiskt rött ljus i groparnas periferi. Man förde in fingret i gropen och vipps blinkade det till som kvittens på att man tryckt, utan att trycka! Det var elektroniskt. Tänk så underbart om det funnits touchknappar på en klockradio, tänker jag varje morgon jag skall upp till ett möte. Det händer förstås sällan nu som pensionär.

Nu när jag inte behöver gå upp så ofta vid en viss tid, har jag fått en levande väckarklocka, vår gamla katt. Han hoppar punktligt upp varje morgon i våra sängar och väcker oss med sitt tramp och spinnande. Om vi försöker se ut som om vi sover, trycker han en tass med klorna ute, försiktigt i kinden. Då vaknar man. Katter är kloka och min sätter aldrig klorna på ögonen. Men min sonhustru hade en katt som väckte henne med slicka på ögonlocken tills hon öppnade dem. Då var hon vaken, det var både sonhustrun och katten överens om.

Med katt behöver jag ingen ny klockradio. Fast om det skulle komma en med touchknappar på fronten, skulle jag nog inte kunna låta bli att köpa en. Så är det en helt annan sak hur man ställer in tiden för väckning, men att förklara det skulle leda för långt.

Katten har nu blivit så gammal att han inte längre tar sig upp i sängen. Därmed är han inte längre en pålitlig väckarklocka.

En kväll hade jag en tidig träff nästa dag och måste ställa radion på väckning. Omöjligt fastän det finns två möjligheter. Hade glömt de krångliga knapptryckningarnas ordning för inställning av larm. Om jag lyckats trycka rätt skulle jag ändå inte kunnat avläsa de små symbolerna som kvittens för larmets inställning. Hustrun tog fram en batteridriven klocka ur sitt nattduksbord. Jag ställer den här klockan som piper. Du har ändå inte tid att lyssna på radion i morgon när du skall åka tidigt.

Efteråt tänkte jag att detta måste få en bättre lösning. Jag tillbringade flera timmar bakom datorn för att kolla upp marknadens klockradioapparater. Hustrun strök förbi, tittade på datorskärmen och misstänkte vad som var på gång. Ännu en ny klockradio med nya brister.

Någon apparat med touchknappar fanns inte. Däremot fann jag en retromodell med stor klocka likt en gammal väckarklocka. Utmärkt att ställa in larm på. Däremot var även radiodelen uråldrig såtillvida att den saknade knappar för snabbinställning. Endast ett runt vred som på mormors radio från 1930-talet. Det är på modet nu. Men tänkte jag, varför skall jag byta program. Det spelas ju samma syntmusik i alla kanaler. Jag nöjer mig med att höra på nyheterna.

Jag utgick från att en sådan radio inte fanns i någon butik så jag beställde den på nätet från Bagaren och Kocken. Modellen heter Tvivoli Model Three. Det låter onekligen tivoliartat. Om den går sönder ser jag framför mig hur jag måste sända den till företaget som ställer upp den på en diskbänk och skruvar isär den med en kökskniv. Nej, det blir nog inte så. Jag slänger den förmodligen liksom de tidigare om den krånglar. Jag lämnar den till kommunens container för elektronikskrot och köper en ny. Jag vill ju inte bidra till en ny lågkonjunktur.

Nu har jag använt min senaste klockradio en tid och fått erfarenhet av den. Det betyder att jag nu har en uppfattning om radions starka och svaga sidor. Till det goda hör onekligen radiomottagarens kvalitet. Med den verkar alla berg ha försvunnit. Inget störande brus utan perfekt mottagning, till och med på P2 om jag skulle komma på tanken att lyssna på den kanalen. Det händer någon gång men jag lutar mot vad jag hörde Bert Karlsson i Skara sade: Lägg ner P2.

Finns det då några svagheter? Jodå, de har marknadsförarna stått för. Modellen lanseras som en retro, d.v.s. gammalt stuk.

Inställning av väcktiden är bra men klockans siffror är små, i synnerhet nattetid för en 70-åring. Tim- och minutvisarna är nästan lika, så man vet inte på natten om klockan är tio över fyra eller tjugo över två.

Det jag mest saknar är tryckknappar för snabbinställning av olika program. De saknas, precis som på min mormors AGA Baltic från 1930-talet. Tuschknappar, förlåt touchknappar är ju inte att tänka på. Precis som på mormors radio får man vrida på en stor ratt genom hela skalan om man vill byta program. Jag har gjort några streck med en röd tuschpenna för att markera P1, P4 Radio Sotenäs och Radio Bohuslän. Däremellan trängs en massa kanaler på FM/UKV från Sverige, Norge och Danmark. Så blir det med en sensibel mottagare tänker jag stolt. Tivolit har faktiskt även AM för mellanvåg. Vad är det, undrar nog läsare under 30 år, om någon sådan läser vad en gammal stöt skriver.

– Jag har bara PTY på min radio sa en ung civilingenjör till mig när vi talade om radioapparater. Det undrade jag vad det var som bara hört om pth och ptv.

AM står för amplitudmodulering och äldre radioapparater var utförda för den tekniken med långvåg, mellanvåg och kortvåg. Ljudkvaliteten på AM är inte så bra. Därför gick man över till FM, frekvensmodulering med UKV, ultrakortvåg. Det är vad vi nu lyssnar på.

Fördelen med AM-banden är att de har mycket större räckvidd. Under den ljusa delen av dygnet fungerar bara kortvåg på 25-metersbandet och kortare våglängder. Vid mörker kan man lyssna på mellanvåg och på kortvåg på längre våglängder t ex 49-metersbandet. Därför sänder många länder på flera våglängder för att få ut sitt budskap dygnet om till lyssnare utanför landet.

I efterkrigstiden hade amerikanerna en sändare som hette Radio Luxemburg för sina trupper i Europa. Den lyssnade ungdomar på i Europa, för stationen sände musik ungdomen ville höra. De sände på 1440 kHz som alla ungdomar kände till. Nu har kineserna tagit över och sänder program om Kina på tyska och andra språk.

I min ungdom hade Sverige en radiochef med mörk kostym som sände s.k. seriös musik, ungefär som P2 i dag som få lyssnar på. Fråga Bert Karlsson om ni inte tror mig.

I Sverige har av vi lagt ner våra AM-sändningar på kortvåg till utlandet, men vilka ville lyssna på oss?

Våra program sänder numera syntmusik som andra länder eller pratprogram om ensamstående mödrars problem, om barnfattigdom och om hur invandrare skall ersätta fyrtiotalister som går i pension, men Gud vet när det kommer ske. Svenskar åker utomlands för att få bättre klimat och slippa lyssna på föreläsningar om sociala problem.

Radion har blivit bättre för ungdomen. Det har en bekant i min ålder konstaterat. Han har sagt att det är konstigt att av den populärmusik som spelas i vår public serviceradio, är 90 % producerad de senaste tio åren. Vi äldre som i huvudsak är de som betalar radiolicensen är hänvisade till några timmars mossigt musikutbud på udda morgon- och kvällstider.

Tänk vad tiderna ändras.

Jan Ivarson

2 thoughts on “36. NATTDUKSBORDETS REKVISITA

  1. Jag tycker det är en trevlig och jordnära berättelse om vardagens trivialiteter, som kan vara nog så utmanande för vem som helst. Och ska man vara ärlig så är det ju såna här saker som till stor del upptar våra tankar i det vardagliga livet.

  2. Jag har läst denna berättelse åtskilliga gånger och varje gång jag läser så blir jag glad efteråt.
    Att ingen hittills har kommenterat denna sanslöst roliga krönika, är verkligen stor synd och skam!
    Jag anser att denna berättelse är helt genial!

    /Lars Agerstig
    honesty4u@hotmail.se

Kommentera här:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s